12/09

2017-12-09 [02:38] 

 De dör
de dör hela tiden
jag är där som i ett vakuum
håller en hand, en spruta
en mening som inte räcker till
den längsta dagen i världen
den sista dagen i livet
en suck
en kram
att du äntligen
gick över


06/25

2017-06-25 [17:31] 

 Det är samma hjärta, samma tankar som bankar på repeat. Slår ett slag för secondhand. Det är aldrig jag i första hand. 


01/18

2017-01-18 [19:28] 

Dricker en halv flaska vin efter en arbetsdag. Undrar vad fan jag gett mig in på. Tänker på själen och etisk stress och att det är ett systemfel och inte ett jagfel. Blir så glad när någon ler. Känner en lättnad i själen när just jag får hålla handen eller stryka någon över pannan ögonblicket då någon går bort. Tänker på betyg och lön och att jag kunnat göra något annat. Tänker att det är det de vill att jag sak tänka, att det är ett kall. Tänker att det är ett kall för att jag är varm. Min dåliga blodcirkulation. Kalla händer men varmt hjärta. Att det inte är värt mer. Att det är värt allt. 

 


12/20

2016-12-20 [23:58] 

 När man vet att man valt rätt yrke, när du får lägga din hand på någon annans och bara trösten, rösten som talar om att jag förstår, vara stöttepelare och advokat. När man får vara skillnaden som behövs. Skillnaden mellan  liv och död. De gångerna man hinner med att verkligen tala med patienterna. De är mina patienter, men jag vill och ska ha tid att betrakta dem som unika individer med individuella behov av stöd och omvårdnad och också kunna svara upp mot dem. När jag hinner, kan jag och jag gör skillnad. Det är den bästa känslan jag vet. 

 

När det känns som att man valt fel yrke.  När man kommer hem och gråter för att man känner sig otillräcklig hur snabbt man än springer. Att hinna hänga alla dropp, ge alla läkemedel och utvärdera, dokumentera dokumentera dokumentera, ta alla parametrar och värdera dem, delegera delegera delegera, få till någon slags samordning och plan, men inte hinna sätta sig ner i fem minuter för att stötta damen som nyss fått sin dödsdom, inte hinner trösta och finnas där för patienten som drabbats av akut förvirring med en ångest som får henne att vilja krypa ur sin egen kropp, att inte kunna stanna längre än två minuter för att prata med oroliga anhöriga om deras närståendes hälsotillstånd. När jag inte hinner, prioriterar jag det som måste göras och gör det. Många gånger är det att bara släcka bränder, få allt att försöka hålla ihop.  

 

Just nu försöker jag hålla ihop mig själv. Jag vill tro att jag valt rätt. Vet egentligen att jag valt rätt. Men jag vill gråta och jag gråter för jag vet hur verkligheten ser ut och hur sjukvården prioriteras. 

 

Uppgivenhet.  Medveten om att jag har 4.5h att sova innan det är dags igen. 


.

2016-03-05 [23:07] 


Du är sekundär hyperalgesi;
smärtan i den intakta vävnaden 
intill den skadade. 

 


 


01/23

2016-01-23 [16:41] 

Jag vet, det var själviskt av mig att få dig att älska mig.
Och det är svårt för dig att säga något när mitt hål växer,
finns inga ord för dig att fylla tomheten med och du vet det. 
Det är därför du är så tyst. 


08/22

2015-08-22 [02:15] 

 Jag är välkommen, får följa med, ska väl földa med? 
Som om det inte var mig eller jag, som planerat från början.

Ett leende, javisst. Jag ska anpassa mig till den här kärleken också, istället för att anpassa mig till mig själv. 
Jag kan vara ensam. Jag är inte kär i kärleken. Jag vet inte vad jag är förälskad i, kanske det som gör ont,
byta ett självskadebeteende mot ett annat.
Jag vet inte hur en älskar någon som är "normal". Jag vet inte hur en älskar sig själv utan att förstöra någon annan. 
Jag vet inte hur en har ett förhållande utan att förhålla mig lika destruktivt till mig själv  som vanligt.
Jag älskar och jag hatar och jag längtar och jag saknar, mig. 


var är du?


04/26

2015-04-26 [00:43] 

Att inte behöva be om att få sina osäkerheter undanröjda. Att behöva be om att bli prioriterad före det gamla. Ta hänsyn till hur min bröstkorg höjs och sänks, lär dig mina andningsmönster, hur jag låter då jag vill öppna ett fönster. Nöjde jag mig med för lite? Böjde jag något för att få plats igen? Ett nytt sammanhang med begagnade tankemönster. Scenarion jag målar upp som skuggor. 

Otillräcklighet. Förföljer du mig än? 


03/20

2015-03-20 [23:45] 

 Jag har gett det ett ansikte. Har jag gett bort för mycket? Gav jag något alls? Om man inte hittar sig själv i kaoset, kan man verkligen förvänta sig att någon annan ska göra det? Vill vara liberal och fri men stör mig på att någon inte kan uttala mig som något verkligt. Blir min egen motsägelse. Vill ha något som är på riktigt och som känns utan att göra ont. Hur känner man igen något sådant? 

Och när ställer man ett ultimatum? När är gränsen nådd? 

Upprepningar. Ett tidsfördriv i väntan på livet.


02/18

2015-02-18 [02:37] 

 Så jävla dum. Naiv. Destruktiv. Kluven. Fattar inte vaffan jag gör med mig själv. Kan inte ens uttrycka det i ord. Finns inga jävla vackra metaforer att Linda in skiten i. Jag är så jävla trasig. Fattar inte vad jag förväntade mig. Lycka? Eller ville jag bara gå sönder igen? Ge ångesten ett namn? Något att peka på? Jag vet ju att det är jag som är fel så vet inte varför jag vill projicera mina känslor på någon annan. Hur fan går man vidare utan att gå sönder ännu mer?